torsdag 23 maj 2013

Förlossningen, del 1

Nu har jag tagit mig tid till att påbörja min förlossningsberättelse. Då det är en lång berättelse med möjlighet att naturligt avgränsa i 3 olika delar har jag valt att göra den uppdelningen så att jag själv orkar skriva den och så att någon förhoppningsvis orkar läsa också. 

Det började ju faktiskt på den beräknade förlossningsdagen (bra beräknat av BM som gjorde RUL :-)). Tidigare under dagen hade jag fått besök av Eva på lunch och sedan hade jag varit hos BM för blodtryck och proteinkoll. Det var rätt mycket aktivitet för mig på en och samma dag. ;-) På kvällen den 11 april drog det alltså igång:

Ca kl 19:45
Slemproppen går när jag är på toaletten. Jag förstår att det inte betyder speciellt mycket, slemproppen kan gå många veckor innan förlossningen, men jag blir fortfarande lite uppspelt och berättar för Fredrik och skriver till Maria på mobilen.

20:15
Jag sitter på toa och pratar med Maria i telefon när vattnet går. Vattnet forsar inte som jag trodde att det skulle göra utan sipprar fram, lite samma känsla som när man kissar - förutom att det gick inte att hålla emot detta.

20:20
Cirka 5 minuter efter att vattnet har gått får jag första värken.

20:30
Nu kommer det massvis av vatten. Fredrik börjar springa omkring för att packa det sista till BB-väskan samtidigt som att han försöker klocka mina värkar på sin mobil. Stackaren stressar som en tok för att försöka hinna med allt. Jag försöker i min tur hålla koll på vad som ska packas och hantera värkarna som kommer tätt redan från start. Jag tar en dusch och ringer Förlossningen på Karolinska. De säger att jag bör komma in (men helst efter 21:15 då de har skiftbyte då), för att boka en tid för igångsättning (?). Tror inte riktigt att hon uppfattade/trodde på att mina värkar redan satt igång. 

Jag testar också TENS-apparaten som vi hyrt för att lindra värksmärtan. Jag tycker att den hjälper något till att börja med, men sedan går något fel. En av elektroderna börjar plötsligt göra väldigt ont och smärtan bara ökar. Fredrik agerar snabbt och stänger av den när jag skriker rakt ut av smärta och därefter sätter vi inte på den igen.

Jag har svårt att få på mig kläder. Dels för att det gör ont och jag inte är så smidig med magen längre men även för att vattnet fortsätter att forsa. Jag byter binda några gånger innan jag till slut får nöja mig och konstatera att det är bara att åka.

22:15
Vi lämnar lägenheten och åker till Karolinska. Fredrik släpper av mig utanför förlossningen och åker sedan för att leta parkering. Jag stapplar mig fram till dörren, ringer på och blir insläppt. När jag kommer in vet de redan vem jag är; "Vattenavgången 20:15, är det du?". Jag blir hänvisad till ett mottagningsrum, där jag väntar på Fredrik och på läkare. Fredrik kommer kort därefter.

22:30
Barnmorskan försöker kontrollera bebis hjärtslag, men de tappar bort bebis hela tiden. Fredrik får hålla i CTG:n och trycka hårt på magen för att hjärtslagen ska synas. Värkarna ökar i intensitet och jag har vid det här laget väldigt ont och svårt att gå på toa. Det gör som mest ont i blåsan, precis som jag misstänkte, och smärtan ökar hela tiden då jag inte kan gå på toa heller för att lindra den. Jag börjar skrika efter smärtstillande och kateter.

Runt kl 23:00
Maria anländer med taxi. Fredrik får avlösning och springer till bilen för att hämta saker. Jag vill ha någon som håller i min hand vid varje värk och masserar och trycker riktigt hårt i svanken, Fredrik och Maria löser av varandra. Maria säger att jag doftar gott. :) Barnmorskan undersöker mig och berättar att jag är öppen 3 centimeter.

Efter detta minns jag i princip inget själv (under denna delen av förlossningsberättelsen) utan jag har fått det återberättat för mig från Maria och Fredrik och har även läst mig till delar i journalen. Det enda jag egentligen minns är att det gör fruktansvärt ont i blåsan och att jag vid upprepade tillfällen ber dem att sätta en kateter. Vi flyttas från mottagningsrummet till ett förlossningsrum med en egen toalett. I vanliga fall används det rummet enbart för gravida med ökad infektionsrisk, men eftersom att jag hade problem med urinblåsan ansåg de att det var bäst att jag fick ett rum med egen toa.

Jag frågar tydligen hur rummet ser ut. Sedan vi lämnade mottagningsrummet har jag inte öppnat ögonen överhuvudtaget pga de svåra smärtorna jag har, främst i blåsan men även pga värkarna. Maria säger att det är vitt trägolv, Sandersontapeter på väggarna och en kristallkrona i taket. Enligt hennes berättelse ler jag åt detta, trots tillståndet går jag alltså inte på den luringen. ;)

Sjuksköterskan har svårt att hitta blodådror för att sticka mig och sätta dropp och för att förbereda inför ryggmärgsbedövningen. Inte så konstigt då jag är extremt svårstucken. Till slut kommer en narkossköterska och lyckas med första sticket (de är kunniga!).

01:40
Jag, lustgasen och AIK-tejpen.
Nu sitter nålen i handen (aj!). De höjer stegvis koncentrationen av lustgasen som jag tydligen har börjat få (gissar på att detta skedde när jag anlände till förlossningsrummet), från 50-50 till 30-70. Jag säger tydligen att jag blir avdomnad av lustgasen. Jag känner dock fortfarande starka smärtor i urinblåsan och ber återigen om kateter och ryggmärgsbedövning. Jag har nu bett om detta vid upprepade tillfällen ända sedan kl 22:30 utan resultat. Personalen verkar ovillig att sätta kateter innan ryggmärgsbedövningen, jag vet inte varför de gör den bedömningen. Det enda de säger är att vi ska "fokusera på värkarbetet".

Maria och Fredrik ringer på larmet 2 gånger för min blåsa, det enda svar de får är att de ska sätta en kateter och ordna med Epiduralen (ryggmärgsbedövningen), men inget händer.

02:50
Nu kommer narkosläkaren Erik (som enligt Marias vittnesuppgifter är otroligt snygg) och sätter en Epidural. Jag öppnar ögonen för första gången sedan vi lämnade mottagningsrummet och min första kommentar är: "Vilka hiskeligt fula gardiner!". Därefter anmärker jag på att det var AIK-tejp på lampan i taket (det var gulsvart tejp!). Jag blir plötsligt som en ny människa, eller rättare sagt - jag vaknar till liv! Innan Epiduralen var jag så borta att jag knappt kunde kommunicera med omvärlden.

Förlossningsberättelsens första del är därmed över, fortsättning följer i del 2! :)

1 kommentar: